Hepatit är en smittsam leversjukdom som antingen är medfödd eller förvärvas genom ett virus eller en bakterie. .
De mest kända är hepatitvirusen, eftersom mycket utbildningsarbete har gjorts i detta avseende.
Det är allmänt känt att om man smittas med ett hepatitvirus kan man bli sjuk med kronisk leverinflammation.
Vad många inte känner till är att ett hepatit B-virus också är ett onkovirus, vilket innebär att det inte bara kan orsaka leverinflammation, utan också cancer.
Hepatit B-virus (HBV):
Hepatit B-viruset (HBV) är ett delvis dubbelsträngat DNA-virus från familjen Hepadnaviridae.
Viruset förökar sig i hepatocyterna, och under denna process frigörs vanligtvis HBV-antigenet i blodomloppet.
Hepatit B-viruset är inte cytopatogent, vilket innebär att det inte påverkar levercellernas funktion, även om det produceras i stora mängder.
Viruset fäster sig som en fast komponent i leverns DNA, så det kan inte elimineras helt ens med behandling.
Efter en akut infektion råder ett vilande tillstånd, men viruset försvinner inte helt och kan när som helst reaktiveras om immunbrist skulle uppstå.
Det finns 8 kända genotyper, där endast typ 1 är vanlig i hela världen (men främst i USA, Europa och Kina). I Japan och Taiwan kan främst typ 2 och 4 klassificeras, i Sydamerika typ 3. I Afrika förekommer typ 5, 6, 7 och 8 mest frekvent.
Överföring:
Viruset överförs via blod eller andra kroppsvätskor.
Infektion kan därför uppstå vid sexuell kontakt (vaginal, anal eller oral), men också vid skador eller vid drogkonsumtion på grund av användning av sprutor som redan har använts.
Förutom i blod kan virusen påvisas i kroppsvätskor som urin, saliv, sädesvätska, tårsekret och galla, men de kan också påvisas i bröstmjölk.
Därför är många spädbarn, särskilt i utvecklingsländer, fortfarande infekterade med viruset genom amning.
Graden av smittsamhet beror på hur hög virusmängden är i kroppen.
En bärare med hög virusmängd kan också överföra viruset i det dagliga livet, genom små oavsiktligheter som ett skärsår vid rakning, vilket kan leda till blod på rakhyveln.
Om någon annan använder rakhyveln kan de smittas genom den, eftersom det räcker med ett mikroskopiskt sår för att viruset ska tränga in.
Sjukdomsförlopp:
Omedelbart efter inträde av hepatit B-viruset sker replikering.
Så snart viruset har förökat sig blir immunsystemet aktivt och försöker bekämpa viruset.
Detta betyder dock inte nödvändigtvis att man måste visa symtom. Infektionen kan också vara asymptomatisk.
Detta kallas ett inapparent förlopp. Immunförsvaret leder inte till några symtom. Viruset försvinner igen utan att göra sig påmint.
Den överlevda infektionen leder till immunitet.
Om det sker en mycket kraftig förökning av viruset reagerar immunsystemet också med ett starkare försvar, vilket leder till ett symtomatiskt förlopp.
Akut hepatit B liknar en influensaliknande infektion och orsakar feber, värk i armar och ben samt trötthet. Symtom som liknar gastrit kan också förekomma, t.ex. illamående, aptitlöshet, trycksmärta i höger övre del av buken och diarré.
Gulsot kan förekomma, vilket innebär att urinen blir mörk, huden och ögonen gulaktiga och att man får klåda. Även vid akut hepatit B är läkning och immunitet möjlig, men det kan också finnas ett ofullständigt försvar. Om hepatit B inte läker ut ens efter 6 månader kallas det ett kroniskt förlopp.
Vid en stark replikation av viruset kan även immuntolerans uppstå, vilket innebär att patientens eget immunsystem inte bekämpar viruset tillräckligt för att läka det. Om detta leder till ett ineffektivt försvar mot viruset utvecklar patienten kronisk hepatit. Kronisk hepatit utvecklas i cirka 10 % av fallen.
Varför hör hepatit B-viruset till onkovirusen?
På grund av de långsiktiga konsekvenserna av en infektion.
Om du drabbas av hepatit B så allvarligt att du får ett kroniskt förlopp, kan levercirros utvecklas som en följd.
Detta är fallet hos cirka 12 procent av kroniskt sjuka patienter. I 0,5 procent av fallen leder levercirros till hepatocellulärt karcinom. Patienter som bär på hepatit B-virus har en 100-200 gånger högre risk att utveckla levercancer.
Om infektionen skedde i barndomen (t.ex. genom bröstmjölk) är risken att utveckla cancer särskilt hög.
Levercancer utvecklas oftast som en följd av levercirros och uppträder vanligtvis 20-30 år efter infektionen.
Hur kan viruset förebyggas?
Det bästa sättet att skydda sig mot infektion med hepatit B-viruset är att vaccinera sig.
Vaccinationen är inte åldersbunden och kan därför ges när som helst, både i spädbarnsåldern och i vuxen ålder.
Det finns olika vaccinationsscheman, som skiljer sig åt beroende på vid vilken ålder vaccinationen ges.
För spädbarn behövs 4 doser som ges vid 0, 1, 2 och 12 månaders ålder. Om vaccinationen ges som ett kombinationsvaccin med vaccinet mot hepatit A behövs 2 doser om den första vaccinationen gavs före 16 års ålder. När det gäller ett enda vaccin behövs 3 doser, som injiceras inom 6 månader. I princip rekommenderas vaccination för alla, men särskilt för dem som tillhör en riskgrupp (t.ex. släktingar med hepatit, narkotikamissbrukare) eller som arbetar i ett riskyrke (t.ex. läkare, sjuksköterskor, poliser som arbetar i en narkotikamiljö).
Skyddade samlag kan inte förhindra en infektion med absolut säkerhet, men det kan minska sannolikheten för överföring många gånger om. Eftersom inte bara hepatit utan många andra sjukdomar också kan överföras genom sexuellt umgänge, bör "säkert sex" alltid praktiseras ändå.
För att skydda sig mot smitta i drogmiljön är det viktigt att alltid använda nya sprutor. Det finns många organisationer som tar hand om använda sprutor på rätt sätt och tillhandahåller nya sprutor för att minska smittspridningen på gatan.