Kalli-patentet och frekvensbehandling
Kaali-patentet för elektrifiering av blod skulle förmodligen fortfarande ligga vilande i patentverkets arkiv idag, om det inte hade varit för en viss Dr. Robert Beck, som byggde vidare på detta patent, analyserade och förfinade resultaten och baserat på detta utvecklade sin Beck blood zapper.
Historien om HIV började 1981 när forskaren Michael Gottlieb vid UCLA (University of California Los Angeles) i juni rapporterade om en ovanlig konstellation av svampinfektioner och lunginflammation hos fem till synes friska, unga, homosexuella män från Los Angeles i en rapport till Disease Control Convention.
1985 godkände FDA det första antikroppstestet mot HIV.
1989 godkände FDA distributionen av pentamidin för profylax av PCP (Pneumocystis pneumonia).
Under denna tid pågick världsomspännande forskning om behandling av HIV och det var här historien om Kaali-patentet för blodelektrifiering började.
Två forskare vid Albert Einstein College of Medicine i New York experimenterade med HI-virus i petriskålar. De var dr Steven Kaali och hans dåvarande forskarkollega dr William Lyman, som dock inte längre hette så när patentet lämnades in.
De två forskarna fann att HI-virus kunde inaktiveras med en extremt låg strömstyrka.
Resultaten av sina månader av forskning tillkännagavs av de två forskarna för en internationell publik den 14 mars 1991 under First International Symposium of Combinations Therapies (First International Congress in AIDS Research).
Den experimentella uppställning som låg till grund för Kaalis patentansökan var följande:
En petriskål innehöll HI-virus och vita blodkroppar.
Petriskålens innehåll utsattes för en svag elektrisk ström.
Som svar på strömmen minskade HI-virusens infektionsförmåga med upp till 95%.
Eftersom blodkroppar är mycket mer robusta elektrofysiologiskt än virus, är strömmar på 50 till 100 mikroampere tillräckliga för att försvaga patogenerna, även om blodkropparna själva inte skadas.
HI-virusen förstörs inte direkt av den elektriska strömmen, men deras yttre proteinhölje försämras på ett sådant sätt att de inte längre kan producera enzymet "omvänt transkriptas (RT)".
Men det är just detta enzym "omvänt transkriptas (RT)" som HI-virus behöver för att kunna tränga in i mänskliga kroppsceller.
RT-enzymet är nämligen konstruerat för att bryta upp T-cellerna och förändra dessa cellers DNA på ett sådant sätt att det manipulerade DNA i kroppscellen orsakar en okontrollerad produktion av fler och fler nya HI-virus.
På grund av elektrifieringen av blodet kunde HI-virusen inte längre producera det för dem viktiga RT-enzymet. Eftersom de inte längre hade detta enzym efter den elektriska behandlingen, kunde de inte längre penetrera värdcellerna. De hade (enligt Kaali-patentet) förlorat sin destruktiva förmåga att förstöra DNA i friska kroppsceller och att försvaga och slutligen förstöra det mänskliga immunsystemet.
Kaali-patentet med nr 5,139,684
Den 23 februari 1993 beviljade det amerikanska patentverket Dr Steven Kaali patent nr 5.188.738.
En länk till det finns här: Google Patentarkiv.
Kaali-patentet beviljades på teorin om elektrifiering av blod och beskriver två metoder för att döda bakterier, virus, svampar och parasiter genom att införa en specifik växelström i en virusinfekterad kroppsvätska (t.ex. blod).
Enligt amerikansk patentlagstiftning måste den som lämnar in en patentansökan bevisa för det amerikanska patentverket att den nyuppfunna blodelektrifieringen var effektiv i det angivna experimentet, i synnerhet om den beskrivna neutraliseringen av HI-virusen också var framgångsrik.
För att erhålla detta patent från det amerikanska patentverket var Dr. Kaali och hans meduppfinnare tvungna att bevisa att den beskrivna upptäckten också fungerade i praktiken, annars skulle patentet aldrig ha beviljats.
FDA och AMA om Kaali-patentet
Den tvåstegsapplikation av elektrifiering av HIV-blod som experimentellt demonstrerades av dr Kaali, nämligen "in vitro-behandling av HIV-infekterat blod genom blodtvätt utanför kroppen eller/och genom kirurgisk implantation och de-implantation av mini-blodrenare", mötte stort motstånd från FDA och AMA på grund av de höga kostnaderna och de oacceptabla permanenta månatliga kirurgiska ingreppen.
Kaali utvecklade därefter en apparat med ett litet batteri och två små elektroder som kunde implanteras direkt i en artär i armen eller benet.
Det krävdes dock månatliga kirurgiska ingrepp för att omplacera elektroderna om och om igen.
Kostnaderna för det amerikanska sjukvårdssystemet skulle ha varit enorma.
5.000 dollar per patient och månad skulle ha behövt räknas med. Dessutom måste man ta hänsyn till att en avgörande positiv förändring hos patienten kunde märkas först efter cirka 6 till 7 månader.
FDA (Federal Drug Administration) som högsta amerikanska hälsovårdsmyndighet och AMA (American Medical Administration) kom efter en intensiv granskning av Kaali-patentet fram till följande etiskt och ekonomiskt motiverade avslag:
- "In vitro"-metoden är etiskt oacceptabel
- Patienten skulle behöva utstå oacceptabla permanenta ingrepp
- Den kirurgiska insatsen är enorm
- Detta skapar avsevärda risker för patienten
- Kostnaderna för varje implantation uppgår till mer än 5 000 dollar
- Med tanke på de många HIV-infektionerna (1993) skulle detta ruinera det amerikanska hälsovårdssystemet
Slutsats:
Baserat på US Patent 5,139,684 har det undersökts och dokumenterats att elektrifiering av blod fungerar på virus, bakterier etc. De nödvändiga vetenskapliga bevisen bifogades patentspecifikationen.
På grund av den dåvarande tekniken kunde patentet inte tillämpas på patienter i denna form, och det tillämpades därför inte i medicinsk mening.
Dr. Robert Beck använde dock detta patent som grund för sin fortsatta forskning och lanserade en tid senare sin Beck blood zapper på marknaden.
Denna apparat var liten och behändig, billig och kunde användas på patienter utan restriktioner.